Vision

O du lunga söt och rar,
var god att ta ditt sista andetag!
 För jag orkar inte längre minnas, och de kväver mig.
 Jag på denna jord ej längre orkar finnas.
Jag kan inte andas. De kväver mig, de stryper mig.
Mitt hjärta trummar men inget blod kommer upp. Tusen år tills jag blir fri.
Kväv dig själv i en tröja, gör den svartmålade smärtan, RIV!
Riv ut blodet, stoppa flödet!
O du hjärta söt och rar var god att slå ditt sista slag.
 Jag lägger mig ner i tron om att somna bort.
 Deras elaka röster de aldrig mer mig väcka tills dett att solens hemska dagar skiner torrt.
Vill inte vara kvar. Låt mig dö. De slår och slår, orkar inte att kämpa.
Gud!
Jag valde inte att komma hit. Vad är detta? Kallas det ett liv?
Ja, ni!
 Var god att slå, låt mig bara dö.
Jag som var så sträckt, nu är jag inte ens skör.
O du ådra, där samma blod flyter.
Spräck dig själv nästa gång de ryter.
Vill inte tillhöra, vill inte vara.
 Varsegod kalla mig det värsta,
jag sen födslen varit en mara.
O du lunga dra ditt sista andetag.
Han kommer att stå där i dörren och min själ begråta.
De kommer att stå där i dörren och min nu förgågna slavtjänst begråta.
Tryck upp mig mot den iskalla vägg,
slå ut mina ögon,
 låt blodet spruta, SPRÄCK!
Spräck min mjälte,
 kväv mitt hopp.
Orkar inte andas,
slå mig bara.
Mitt liv ropar: STOPP!