Vision

"Never think twice to look into you're eyes"

"Du var så vacker att Sinatra skulla falla vid dina fötter "


Tänk när någon säger detta till mig, DÅ faller jag som ett höstlöv.










Min boll har blivit faster tänk vad underbart!

( Hear me) Det var halvmörkt, jag hade lampan tänd, eller hade jag det? Det var mörkt ute, jag var lite rädd men framför allt ensam. Jag hade fortfarande knappt förstått vilket som var mitt fönster utifrån. Jag saknade *. Jag höll med och nynnade, men inte för högt, kanske skulle jag väcka L då.  Brukade jag ha dörren öppen? Jag minns i alla fall att det kändes ovanligt när jag stängde den. Jag hade nog en springa öppen. Varje natt vid två tiden då L slutligen vaknade från tv-soffan, där hon hade somnat till någon dålig b-film, rörde om vid brasan, hostade och mödosamt tog sig upp för den vita trätrappan vaknade jag. Då steg jag alltid upp och öppnade dörren på vid gavel, så att jag kunde se det trygga skenet från brasan i tv-rummet, vars dörr var mitt emot min. det var alltid tryggande att veta att oavsett som hände fanns brasan där. Den vackra och glödheta kålbrasan. L hade nog förstått att jag var lite rädd så hon sa aldrig något, men varje morgon var dörren stängd när jag vaknade. Det var omtänksamt med tanke på den fyraåriga vilda pojken som härjade från 7 på morgonen tills 8-9 på kvällen, då han somnade vid en film eller framför tvn .

 Just den kvällen kunde jag verkligen inte sova, jag hade för länge sen hört L gått och lagt sig. Mp3 spelade på låg volym. Jag längtade efter *, samtidigt som jag med förväntan tänkte på vad som skulle kunna hända dagarna framöver.

(Addicted)

Känslorna bara väller fram nu.

De kastar sig fram som en vår flod. Jag måste tänka och sansa mig.

Nej detta är fel, detta är efter allt det hemska som hände. Det jobbiga som fick mig att sjukna genom mörkrets dal, och tillslut bli en utmärglad skugga.

 Men innan jag byter måste jag erkänna en sak:

 En sak som är skrämmande och fascinerande på samma gång:

 Jag lyssnade och sjöng på alla dessa melodier innan det hände, och jag vet att jag medvetet tänkte att så här blir det aldrig.

 "Who knew" skulle aldrig komma till sin rätt. Det fanns bara inte i tanken och sen.

Ja sen, sedan, efter, ja efter allt, när jag ser tillbaka förstår jag. "Addicted" och "Who knew" var där redan innan, så att jag skulle känna dem, veta vad det var för något och sedan smutskasta mig själv för att vara så naiv.

(Sober) Denna hör inte till, men passar ändå. Den är vacker. Jag skulle kunna gråta. Varje gång * kontaktar mig är det som att riva upp den guldiga dagbokens, för länge sedan, slutna sidor och gå igenom allt i gen. Det är smärtsamt, tänk vad som skulle kunna hända. TÄNK! Medaljongen, det var så den hette. Jag kallade den så.

( Break away) Detta var innan, innan jag for. Jag trodde att det skulle bli så.

Att flyga iväg och glömma mitt liv, på en vacker hed, i kärlek och vid en underbar grön skapelse. Ack det blev så annorlunda. Underbart och hemskt, en ny upplevelse.

 Jag är tacksam, och ändå förbannar jag den dagen jag for. Tänk vad mycket skam, smärta, tårar och blod den har bringat. * tog en annan skepnad, var annorlunda, helt annorlunda. Men vad gör det. Jag trodde att jag kände *, kärleken är blind. Bara ett faktum.

( Beautiful disaster) Åh nej detta blir nästan för mycket. Jag trodde att jag gjorde rätt. En vacker katastrof, ja * var verkligen vacker.

Fy vilken smärta! Jag bara satt där i sängen och grät, eller grät jag verkligen?

Jag minns faktiskt inte. Mitt hår var rufsigt, mitt smink rann och jag såg ut som en trött docka.  Smärtan var outhärdlig! Det var som att förlora sitt liv i ett vingslag. Allt var så tomt!

SÅ TOMT! Ja, och nu då?, vad händer härnäst? Jag kunde inte fatta att det var över att orden: aldrig mer sakta smög sig in i mitt sinne, i mitt liv, i situationen, i allt.  ALDRIG MER!  Det var något jag inte förstod och kommer antagligen aldrig göra.

( Who knew) Även inte * uppehåller mina tankar längre, mer ett alldagligt dagdrömmeri när jag inte har något bättre att tänka på, så känns det som om detta aldrig kan bli ett avslutat kapitel. Jag tror aldrig vi gav denna berättelse ett slut.  Vi var bägge för fulla av förhoppningar att snart, någon gång, då kommer något att ske som kan ge ett slut, ett avstamp.

 Och i för sig jag har ju icke överskridit åldern arton än. Det var då jag skulle återvända.

Men frågan är i fall jag vill. Upprepa allt. Alla känslor, riva upp såren, strö lite mer salt i dem och gråta. Nej! Har jag inte kommit över det? Nej! Eller jo, eller jag vet inte.

( Addicted) Det är som om en röst från det förflutna helt alldagligt säger: " Hej! Hur står det till?"

Det är faktiskt enligt min mening lite konstigt, och skrämmande. Förlamande och fascinerade.  * ser inte det så, människan tänker på ett helt annat vis.

( Hear me) Nu vet jag, jag hade inte tänt lampan den där kvällen, den första jag skrev om. Utan jag låg i mörkret och lyssnade. Jag undrade i fall * hörde mig. Så var nog inte fallet... låt mig tänka...

 JAG MINNS, jag minns hur allt såg ut. Det är skrämmande. Åh kära hjärtanes!

 Minnena är något ingen kan ta ifrån mig, och det min största glädje, samtidigt som det är min största sorg.

* hörde mig aldrig och kommer aldrig att göra.