Vecka 19
Regnet , tårarna och dysterheten förlamar mig. Det är kallt och halsen immar igen. Nu sitter jag i alla fall. Steget att resa sig upp är alldeles för stort. Prövar att sakta gunga fram och tillbaka, kanske kommer kroppen ihåg hur det är att orka då. Hur det är att vara driftig. Det sägs att jag är det, men ack så fel folket har. Orden har tagit slut och det är svårt att prata. Nu behöver jag honom!Längtar tills allt är klart och rent så att jag kan dusha. Men steget är så stort! NU ? Nemen nu?
Nej ,jag blir nog kvar här en stund till på golvet.
Goodbye Apathy!
Nej ,jag blir nog kvar här en stund till på golvet.
Goodbye Apathy!
Kommentarer
Trackback